en sak jag konstaterade igår. jag har aldrig varit såhär fattig i hela mitt liv, och ändå har jag aldrig levt såhär mycket någonsin. jag har aldrig shoppat så mycket som jag gör nu, jag har aldrig köpt så mycket drinkar som jag gör nu. jag har aldrig ätit ute så mycket som jag gör nu. 

hur kommer det sig, att när jag förut bodde i oslo och hade tredubbla betalt än vad jag har nu och billigare hyra, inte alls gjorde det. jag kom bara på en sak och det var att i oslo var jag så inställd att man skulle lägga undan om man var där och jobbade. man skulle ut och resa efteråt, man behövde pengarna.

här tjänar du så lite, betalar så högt för att dela ett rum. det finns ingen chans att lägga undan, eller att tänka på vad som händer efter london-tiden. här lever jag verkligen i nuet på ett sätt som jag aldrig gjort förut. och jag freakin älskar det.

jag får ut cirkus 215 pund i veckan (får betalt veckovis). 80 av dom går till hyra, 30 till travelcard, 10 till mobilräkningar, 10 till spotify (mobil&spotify iofs månadsvis). då återstår det ju cirkus 100 pund kvar. och de försvinner snabbt. mat, mojitos, bio och kläder. jag är helt black in the end of the week. 

men jag klagar inte. aldrig njutit såhär jävla fullt ut av livet förut, man har helt enkelt inte råd här borta att göra något annat. 

jag köpte en stickad poncho häromveckan, en väska och ett par halvhöga skor.